Skoanalys

Introduktion

Många problem, inte bara i fötterna eller vid löpning, utan också i underben, knän, höfter och ländrygg, ja - till och med högre upp i ryggraden, kan orsakas av undermåliga eller felaktiga skor.
Det sista decenniet har inneburit en väsentlig förbättring, speciellt vad gäller motionsskornas kvalitet och egenskaper. Även promenadskorna har utvecklats.
Motionärer och idrottsmän har mycket att vinna på att få så bra skor som möjligt på sina fötter. Många är exemplen på att smärtor i benen och oförmåga att springa längre sträckor kan åtgärdas med enkla skoråd. Bra idrottsmän kan bli ännu bättre med ett anpassat skoval.
På senare år har ambitiösa analyser av motionsskor gjorts, vilket för oss som sysslar med problematiska fötter inneburit att vi kunnat förbättra våra slutsatser och därmed åtgärder till kunder och patienter.
De senaste åren har inneburit en väsentlig ökning av chanserna för personer med problem från fötterna eller löpproblematik att kunna göra något åt saken.
Under vårt dagliga arbete med kunder och patienter, har vi under flera år märkt att det funnits ett behov av information angående promenad- och motionsskor.
I detta kapitel har vi därför på ett kortfattat vis presenterat det sätt vi tänker på när vi analyserar fötter och skor och efter vår förmåga ger råd till de personer vi träffar i vårt arbete.
Vi hoppas att den information vi kan ge angående det ofta så viktiga skovalet kan leda till eftertanke och diskussion i affärer, idrottsföreningar, på arbetsplatser, i skolor och inom sjukvården samt att du som skoköpare bättre kan ta dig igenom det knepiga val ett skoköp ofta innebär.
Skoanalyskapitlet är skrivet i samarbete med ortopedingenjör Lars Höglund.

Hur skall en bra sko se ut?
Fotbeklädnader har sedan stenåldern av olika anledningar använts av människorna. Att besvara frågan ovan med ett enkelt svar eller tvärsäkra råd blir vanskligt inte bara för att smaken är så olika. Vad som är vackert i skons utseende respektive praktiskt varierar som bekant mellan olika tidsåldrar.
Fötter är dessutom synnerligen individuella och kräver därför olika egenskaper av skon, beroende på vem som sticker ner sin fot i den. En fot kan vara stor, liten, bred, smal, hög, platt eller deformerad på olika vis. Alla vet att trots att man har samma skostorlek tycker vi ändå väldigt olika om hur skorna passar.
Den tilltänkta funktionen torde genom alla tider ha varit det som mest bestämt hur fotbeklädnaderna utformats och så även idag.
En stövel skall hålla vätan ute men fjällvandrarstöveln skall dessutom sitta stadigt på foten för att inte orsaka skavsår. Jaktstöveln skall på våra breddgrader skydda mot köld när jägaren står på pass eller sitter still och behöver därför mycket utrymme till ett isolerande lager luft runt foten eller en socka och sitter därför inte lika gjuten på foten. I vilda västern skulle en stövel vara bra att rida med men också skydda mot ormbett och var därför ofta tillverkad i specialpreparerat läder som var mycket hårt och därmed gjorde stöveln nästan omöjlig att gå längre sträckor i. Stöveln var likväl mycket funktionell för sitt ändamål.
Indianer använde mockasiner som möjliggjorde ett ljudlöst förflyttande i naturen vilket var nödvändigt för att med den tidens vapen, pil och båge, kunna närma sig vilt tillräckligt för att nedlägga detta.



Lika illa som slalompjäxor eller högklackade dansskor passar indianer, lika illa passar mockasiner vid arbete på ett fabriksgolv.
(Ill. ur Överfallet på kolonisterna av E. S. Ellis 1937, reproducerad med tillstånd av B. Wahlströmd förlag).

En träsko kan vara utmärkt att glida in i när man skall hämta ved i källaren eller gå ut och hämta tidningen. Lika usel är den att ta promenader med, att stå och gå länge i, för att inte tala om hur dålig den är att springa med. Min åsikt att barn inte skall ha träskor kan alltså medföra undantag. Barn springer mycket och ofta och bör bara av den anledningen inte använda träskor annat än undantagsvis och i korta perioder.
Hur det yttre på skon, stöveln eller pjäxan skall utformas beror alltså till mycket stor grad på vad man skall ha den till. Hur fotbeklädnaden är anpassad till foten kan däremot diskuteras utifrån fotens anatomi och funktion och är en mycket viktig men helt annan sak, som vi tar upp senare i detta kapitel. Här skall vi först koncentrera oss på frågan hur en bra promenad- respektive motionssko/joggingsko skall se ut.

Hur skall en bra promenadsko se ut?
Tyvärr är alltför många skoaffärer bara intresserade av att sälja och har inte kunskaper om vad man egentligen säljer i skoväg. Detta gäller inte bara s k stormarknader där utbudet minst sagt brukar vara blandat utan tyvärr även i specialiserade skoaffärer. Att man har ett löpband i en sportaffär innebär inte automatiskt att man i affären vet hur man skall tyda det man ser när kunden löper på bandet!
Kom ihåg att det inte alls är säkert att de dyraste och trendigaste skorna är bäst. Kända skomärken borgar inte heller alltid för bra kvalitet!
Enligt vår åsikt finns några enkla saker att se upp med när man tittar efter skor åt sig själv eller sina barn:
1. Ovanmaterialet skall vara lätt, kunna andas och helst tåla vatten om inte för att vada i så för att tåla höstregn och snöslask. En sommarsko kan se annorlunda ut.
2. En mjuk plös avlastar trycket från knut och skosnören.
3. Skosnören medger en suverän anpassning av skon till bärarens fot och medger individuell inställning av hur hårt skon skall sitta, speciellt över fotryggen där skon skall sitta åt bra på foten. Tårna och framfoten skall helst ha bra utrymme och skall inte klämmas åt.
4. Hälkappan bör vara mjuk och stadig och skall motverka att hälen kippar eller glider. Skor som inte håller fast hälen anser vi inte passar som promenadskor.
5. Grov löstagbar innersula ger bra grepp och förhindrar foten att glida omkring.
6. Fotvalvsstöden skall kunna ändras eller bytas ut. Både längsgående och tvärgående fotvalven skall kunna individualiseras.


7. Tillräckligt med utrymme för tårna:
Fotutrymmet skall stämma överens med framfoten. Minst en centimeter luft framför tårna och dessutom ca 0,5 ­ 1 centimeter tillgodo på bredden av skon vid framfoten. Detta för att möjliggöra den förlängning och breddökning (vardera på ca 1 cm) av foten som uppstår vid belastning under normal gång. Dessutom skall luftutrymme finnas ovan tårna.
8. Yttersula med bra halkmönster och isolering mot kyla. Tjocklek och stötdämpande förmåga hos yttersulan beroende på underlag och bärarens tyngd.
9. Sulan skall vara mjuk i sin främre tredjedel och tillåta foten att böja sig där foten är konstruerad för att böja sig. Sulan skall dessutom vara vridstyv.
10. Klacken skall inte vara för bred, till en vuxen ungefär 7 cm, inte heller för låg ca 1,5 cm är lagom. Klacken får gärna vara avfasad i dess bakre del och den får inte vara för mjuk då detta minskar den viktiga stötdämpande förmågan. Den får ej heller vara för hård då detta kan ge muskelsmärtor på framsidan av underbenet.
11. En del skofabrikanter tillverkar samma sko

med olika bredder på lästen.
Många löpskor finns i två olika bredder (dam och herr), men det finns seriösa skofabrikanter som har upp till sju olika lästbredder (4 herr, 3 dam), vilket naturligtvis ökar möjligheten för kunden att hitta en sko som verkligen passar. Observera att man i skoaffären kanske inte känner till att de olika lästbredderna finns eller helt enkelt bara har satsat på att beställa hem några lästbredder!
12. Slutligen
Använd inte alltför slitna skor, då dessa förlorat flera av sina ursprungliga, i bästa fall väl uttänkta funktioner.
Barn ligger oss alltid varmt om hjärtat och till alla föräldrar och tränare som läser dessa rader vill vi varmt rekommendera att vilken sport eller fritidsaktivitet barnet än deltar i:
Satsa på bra, väl fungerande skor enligt de principer som belyses i detta kapitel även om skorna skulle kosta lite mer vilket faktiskt inte alltid är fallet.
Köp hellre lite billigare eller begagnade slalomskidor, tennisbollar, cyklar eller träningsoveraller och satsa pengarna på väl fungerande tennisskor, skridskor, slalompjäxor eller vanliga skor, som skall kännas sköna.

1. Väderbeständigt ovanmaterial
som andas
2. Mjuk plös
3. Skosnören
4. Stadig hälkappa
5. Grov innersula
6. Utbytbara fotvalvsstöd

7. Bra tåutrymme
8. Yttersula med bra halkmönster
och ködisolering
9. Vridstyv sula
10. Stötdämpande, fasad klack
11. Variabel läst

Exempel på en bra promenadsko.
Hur skall en bra motionssko / joggingsko se ut?
För motionsskor gäller i princip samma regler och råd som för promenadskor.
Vid högt specialiserade idrotter eller extrema löpformer kan dock speciella krav slå igenom.
Fotbollskor har dobbar som gör dem direkt olämpliga som löpskor.
Boxningsskor behöver till exempel inte ha så tjocka sulor för stötdämpning eftersom ringmattan redan är mjuk. Däremot behöver boxaren en lätt sko med bra vridstyvhet för att inte tappa balansen och bli uttröttad. Självklart löptränar boxaren inte i dessa skor!
Vid orientering behövs inte heller så tjock, stötdämpande klack eller sula eftersom underlaget i skogen redan är mjukt. Orienteringsskon måste följa underlaget bra och skall därför inte vara vridstyv!
Tennisskor har oftast inte fasad klack beroende på att tennisspelaren måste ha optimal sidostabilitet vid de många glidningar och hasningar som utförs under tennisspel, även vid förflyttning i sidled. Samma utmärkta tennissko kan vara undermålig att löpträna i!
Sulans och klackens stötdämpande förmåga
måste varieras efter underlag och löparens tyngd.
En löpare som går över från att springa på motionsbanan till att springa på asfalt bör vara försiktig, trappa upp träningen successivt och dessutom noga prova ut och analysera sulans och klackens beskaffenhet, hårdhet och stötdämpande förmåga. Annars kan träningen sluta i svårartade problem.
En sko som en lätt löpare med fördel kan använda på hårt underlag, t ex en superlätt tävlingssko, kan vara direkt omöjlig för en tung löpare att använda på samma underlag.
För att en försäljare skall kunna ge ett verkligt bra råd till sin kund och kunna sälja rätt sko till rätt ändamål måste han känna till skons egenskaper och känna till de tester som utförts på skon tidigare. Löpband har oftast bara en hårdhet och det som ser bra ut där behöver inte nödvändigtvis fungera så väl vid orientering eller maratonlöpning!
Dessutom kan materialet i en sko eller fotens strukturer mattas ut under löpningen. Foten kan alltså vara vinklad olika i början och slutet av ett löppass.
Det kan alltså löna sig att låta kunden springa ca 5 km för att därefter göra videoanalysen.
1. Väderbeständigt ovanmaterial
som andas
2. Mjuk plös
3. Skosnören
4. Stadig hälkappa
5. Grov innersula
6. Utbytbara fotvalvsstöd
7. Bra tåutrymme
8. Yttersula med bra halkmönster
9. Vridstyv sula
10. Stötdämpande, fasad klack
11. Variabel läst

Exempel på en bra motionssko.



Foten har många leder och här berörs bara rörelsemekaniken översiktligt för att skoköparen skall förstå varför en sko skall vara konstruerad på visst sätt.
Här följer en översikt över fotens rörelser vid den vanligaste löptypen - den med hälisättning vid nedslaget och en rullning av foten med tyngdpunktsförflyttning framåt mot stortån som avslutar frånskjutet.
Belastningskurvor på fotsulan.

De krafter fotsulan utsätts för under ett steg vandrar längs fotsulan bakifrån och framåt, olika för olika fottyp som på bilden ovan. Skorna måste vara förstärkta på de ställen som belastas vilket beror på fottyp och löpstil.

Fotens rörelser / terminologi
De senaste åren har i löparkretsar ett språkbruk utvecklats där man använder termerna pronation och supination om nedan avbildade rörelser:

Dessa rörelser är dock sammansatta och utförs i flera leder och runt flera rörelseaxlar. Med den ovan använda terminologin består pronation av följande delkomponenter:
1. Uppåtböjning (dorsalflexion) av fotleden.
2. Utåtvikning (eversion) av hälen.
3. Abduktion (tår och framfot förs utåt) av foten under inåtrotation av underbenet (tibia).
4. Rotation av framfoten genom fotens longitudinalaxel, så att utsidan av framfoten går relativt uppåt.
Supination är pronationens raka motsats.


Inom den medicinska biomekaniken reserverar man termerna pro- och supination för fram- och mellanfotens rörelser, d v s enbart den rotation som beskrivs under punkt 4.

Hälen utför inte dessa rörelser utan beskrivs i termerna inversion (inåtvikning) och eversion (utåtvikning).
De i löparkretsar hittills använda termerna pronation och supination avser alltså rörelserna eversion och inversion, åtminstone som man hittills mätt rörelserna på löpband och videoanalys och som man beskrivit termerna i löpartidningar i Sverige och internationellt.
Hälens- och framfotens rörelser utförs runt helt olika rörelseaxlar och borde egentligen inte sammanblandas!

Fotens rörelseaxlar
a) The metatarsal break
b) Transversalaxeln
c) Snedgående axel
d) Longitudinalaxeln

Hälens rörelser (in- och eversion) sker runt den snedgående axeln.
Framfotens rörelser (pro- och supination) sker runt longitudinalaxeln


Egentlig pronations- och supinationsrörelse avser enbart framfotens rörelser.
In- och eversion avser hälens rörelser (de s k subtalara ledernas rörelser).
I stegets mittfas (belastningsfas) är det vanligast att framfoten pronerar samtidigt som hälen viks utåt (eversion).
Detta faktum har lett till att dessa båda termer sammanblandats och även till att pronation och supination vanligen mäts bakifrån (hälens vinkling mot underbenets mittlinje), vilket enligt vårt synsätt inte stämmer med verkligheten och inte heller med korrekt medicinsk terminologi. Denna typ av mätning ger oftast inte hela sanningen vilket vi utvecklar vidare på de följande sidorna.


En utåtvikning (eversion) av hälen kommer naturligtvis att påverka framfotens position och vice versa i det tre-dimensionella rummet, vare sig man står på foten eller håller den i luften.

Framfoten kan stå helt stilla runt longitudinalaxeln (ingen pronation) samtidigt som hälen viks utåt (eversion). Prova själv att utföra rörelserna med foten i luften!

Hälens utåtvikning innebär alltså ingalunda med någon lagbundenhet att det sker någon rörelse runt framfotens longitudinalaxel runt vilken pronationen alltså skall ske. Detta sker dock ofta vilket vi belyser i texten som följer.

Observera!
Hälens utåtvikning (eversion) och framfotens pronation kommer båda ofta att samverka till den kollaps av de inre (mediala) och mellersta delarna av foten som sker när foten belastas. Bl a kommer inre fotknölen att närma sig underlaget och det längsgående fotvalvet att tappa i höjd.

Observera!
Pro- och supination i framfoten korrigeras med egenskaper i skons eller fotbäddarnas främre delar. In- och eversion korrigeras i hälen med egenskaper i skons eller fotbäddarnas bakre delar.

En sko som har bra stabiliserande funktion i hälen och som till synes rätar upp hälvinkeln (den vinkel många alltså hittills trott vara pronation eller supination), behöver inte alls ha motsvarande utmärkta funktion i framfoten. Både den som gör skoanalysen och kunden/patienten kan alltså bli vilseledda av de tidigare mätmetoderna och den terminologiförvirring som råder.


Mättekniska detaljer


Hittills har man i löparkretsar mätt pro- och supination på detta vis. Hö fot bakifrån.
Eftersom framfotens pronation och hälens eversion oftast samverkar till fotens snedhet i utåtvikning kan detta mätsätt grovt användas för att korrigera felställningar.
Vi föreslår dock att man från och med nu använder korrekt terminologi, nämligen in- och eversion om dessa (hälens) rörelser!
Vad gäller termen underpronation;
(0 ­ 7 graders pronation = eversion, mätt på hälen). Denna term är enligt vårt sätt att se det även den odistinkt. Motsvarar egentligen 0 ­ 7 graders eversion, ett normalfenomen. All utåtvikning i hälen borde kallas

eversion och all inåtvikning kallas inversion. Detta mätsätt avslöjar emellertid inte alla avvikelser utan måste kompletteras med ytterligare aspekter. Vid t ex ko- eller hjulbenthet kommer in- och eversion att variera högst betydligt. Vid hjulbenthet kommer eversionen att vara påtaglig mätt med denna metod, men foten kan mycket väl vara relativt rak - d v s utan egentlig felställning i hälen.
Vad gäller hälens "felvinkling" måste man, inte bara på en hjulbent person, även titta på skons snedhet. Själva skon kan vara sned i sin helhet sett bakifrån eller sned och hoptryckt bara i klacken.
På sådana personer skall hälens snedvinkling korrigeras upp tills skon blir rak oavsett antalet grader eversion.


Hjulbent med okorrigerad sned, respektive korrigerad rak sko. Observera att vinkeln mellan hälen och underbenets mitt oftast inte skall korrigeras fullt ut p g a att detta är en för denna person naturlig ställning.
Man ser ofta vid nedslagsögonblicket att hälen är i inversion för att när den belastas i tidig mittfas övergå i eversion.
När kroppstyngden något senare i mittfas även belastar framfoten ser man ofta vid en distinkt tidpunkt att snedställning även uppkommer där. Detta leder till att eversionen ytterligare ökas samtidigt som inre fotknölen "faller" neråt och en "kollaps" inåt av mellanfoten iakttas (egentlig framfotspronation). Denna framfotspronation kan missas om man mäter i bara ett läge av mittfas. Det är viktigt att analysera steget i alla dess belastningsfaser!
Ofta är det dessutom så att mätning på hälen kan visa eversion tidigt och senare i mittfas, men den ovan beskrivna plötsligt uppträdande "kollapsen" kan utebli. Man kan då ha en ren eversion i hälen utan framfotspronation. I detta fall skall kunden ha en sko med stabiliserande funktion långt bak på insidan av skon men inte någon korrektion av framfoten. Förväxla alltså inte hälens eversion med framfotens pronation!
Vissa skor korrigerar hälens snedställningar bättre, vissa korrigerar bättre framfotens rörelser. Skor som korrigerar pronation/eversion byggs ofta upp med s k "pronationskil" på insidan av skon. Denna pronationskil kan vara olika lång.
Om kilen inte är så lång framåt korrigeras huvudsakligen hälens felställning. Om kilen är långt framdragen korrigeras även framfoten.


Stegets faser
Belastningsfasen under steget kan delas in i
1) Hälisättning
2) Stödjefas (mittfas)
3) Frånskjut (avveckling)
Vid hälisättningen är foten uppåtböjd /dorsalflekterad) och fotsulan upplyft ca 15 grader för maximal stabilitet.
Vanligtvis är hälen också inåtvikt några grader vid nedslaget och hälens undre yta bildar ca 15 graders vinkel mot underlaget. Vid en ökning av farten sker oftast en ytterligare accentuering av denna inåtvikning och hälens undersida kan vinkla så mycket som 45 grader.
Speciellt vid nedslag i hög fart kan till och med hela utsidan av foten slå i underlaget vilket alltså är normalt.
Strax efter nedslaget kommer hälen, ju mer den belastats, successivt mer och mer att vikas utåt utan att för den skull framfoten börjar röra på sig (framfoten är ännu inte belastad och har således inte börjat pro- eller supinera).
I stödjefas ligger även framfoten mot underlaget. Framfoten pronerar här hos de flesta något utan att detta kan anses onormalt.
Tidigt i stödjefasen är underbenet inåtroterat vilket innebär att hälen vanligtvis är något utåtvikt, ca 4 grader.

I mitten av stödjefasen fortsätter hälen oftast sin utåtvikning samtidigt som framfoten pronerar i takt med att den belastas.
Detta är dock inte obligat och här kan även andra rörelser ske som kan vara svåra att se om man inte är observant vid videoanalysen!
Observera!
Efter det att hälen vinklats utåt tidigt i stödjefas kan man se framfotens pronationsrörelse när de inre delarna av foten "kollapsar" och inre fotknölen sänks ytterligare, samtidigt som skon blir sned i dess bakre delar när den belastas i mitten av stödjefasen.
Denna "kollaps" är inte hälens kollaps utan mellanfotens kollaps vid framfotens pronation.
Det räcker i det här skedet inte bara att analysera hälens vinkling mot underbenets mitt (skon kan ju vara "rak"). Framfotens rörelser måste vägas in enligt ovan.
I detta läge är det också lätt att förstå att knäts rörelser i allra högsta grad påverkas av fotställningen speciellt om foten är onormalt pronerad eller supinerad.
Under fortsättningen av stödjefasen skjuts knät och underbenet framåt och foten böjs därför uppåt (dorsalflektion), samtidigt som underbenet roteras utåt igen.
Under slutet av stödjefasen sker så en neråtböjning av fotleden (plantarflexion). Detta medför inåtvikning av hälen, vilket även mekaniken i mellanfoten medverkar till. Detta gör att längsgående fotvalvet höjs vilket förstärks av att tårna böjs uppåt i början av avvecklingen.
Innan foten lyfter från underlaget böjs tårna (speciellt stortån) neråt i frånskjutet. Hälen är då ofta rak eller något inåtvikt, medan framfoten vanligtvis är något pronerad vilket innebär att:
I slutet av avvecklingen kommer steget att avslutas på insidan av skon vid pronation. Vid supination kommer steget att avslutas på utsidan av skon.

Frånskjutet med hälen något inåtvikt och framfoten pronerad, ett vanligt sätt att löpa på.

Denna komplicerade men normala mekanik är ofta störd med pronations/eversionsfel- ställningar (75%) i framfot eller häl. Även supinations/inversionsfelställningar förekommer men är mindre vanliga (7­8%), dock inte mindre viktiga i det enskilda fallet! Neutrallöparna utgör resterade ca 15%.
En sko skall i princip vara konstruerad för att motverka fotfelställningar som inte följer det normala mönster vi här beskrivit. Fotens leder och mjukdelar utsätts för enorma belastningar vid neutralsteg, men belastningen ökar dramatiskt vid felställningar. Detta kan leda till smärtor i fot, underben, knä och till och med högre upp i kroppen. I värsta fall kan det omöjliggöra löpning för individen i fråga.
Dessa fotfelsställningar kan många gånger korrigeras bara med hjälp av korrekt skoval, om man bara känner till skornas olika egenskaper och löparens eventuella fotfelsställningar.
I en del fall behövs individuellt utprovade fotbäddar för att stötta upp foten till acceptabelt rörelsemönster. Mer om detta senare.


Klacken


1. Om klacken skjuter ut för långt bakåt eller är för hård får musklerna på framsidan av underbenet arbeta för mycket med att bromsa rörelsen när foten skall sättas i backen. Kan medföra smärta när musklerna överansträngs.
2. Bättre är att ha en avfasad klack som tillåter foten att rulla mer mjukt i sin rörelse i steget. Detta frestar på musklerna mindre och värk uppstår inte så lätt.
En annan hårdhet på materialet i bakänden av klacken kan ge samma effekt utan avfasning.
3. Om klacken är för hög kan detta ge en ökad bakåtböjning (extension) i ländryggen vilket kan leda till värk där eller till och med
högre upp i ryggen p g a felställningar t ex uppe i nacken.
4. För låg eller hård klack kan ge vadsmärtor.
5. S k "jordsko" eller skor med negativ klack ger en sträckning av musklerna på vadens baksida. Foten är i denna ställning väldigt stabil men lederna får också i detta läge arbeta närmare sitt ytterläge och vi ser inga fördelar med denna typ av sko. Tvärtom är det troligtvis så att denna fotställning bara tröttar ut fotledens strukturer och i längden snarast orsakar smärta.
Sprinters konditionstränar i skor med normal klack. I tävlingssituationen använder längdhoppare och sprinters ibland skor med mycket låg klack då man på detta vis kan få en ytterligare kraftutveckling på några procent som gör att idrottsmannen gör ett bättre resultat.
Om man även vid uppvärmning skulle använda tävlingsskorna skulle effekten avta då vadmusklerna inte annat än kortvarigt kan utveckla denna extra kraft. Medel och långdistansare använder skor med ca 1 cm klack.

Större vridmoment Mindre vridmoment

Klackbreddens betydelse.
5. Klackbredden bör för neutrallöparen inte överstiga 7 - 8 cm.
En normal klack är bättre än en bred då vridmomentet i nedslagsögonblicket åstadkommer en för stor belastning på musklerna på insidan av underbenet när de måste kämpa emot för att inte foten skall smälla ner på underlaget.
För att motverka ett snett nedslag kan klacken breddas, eventuellt oliksidigt. Vid inversion skall klacken vara utbyggd eller hårdare på utsidan. Vid eversion är förhållandet tvärtom.
6. Klackens hårdhet och stötdämpande förmåga är av stor betydelse för hur skon upplevs vid löpning. En tung person eller ett hårt underlag kräver bättre stötdämpande förmåga.


En bra sko skall inte tillåta hälen att vika sig inåt eller utåt allt för mycket i nedslaget utan hälen skall hållas någorlunda rak eller med endast liten inåtvikning i skor avsedda för måttliga farter.

Många skor är för mjuka på utsidan av klacken. Vid nedslaget sammanpressas materialet för mycket vilket leder till ökad inåtvikning och felställning av hälen vilket kan ge problem. Gamla uttjänta skor som är nedsprungna eller slitna på utsidan orsakar samma sak.
Observera! Denna egenskap hos en sko är nästan omöjlig att upptäcka om inte videofilmning används för analysen då den emellertid upptäcks lättare. Flera olika konstruktioner finns för att fördela trycket optimalt i klacken. Luftkuddeprincipen finns numera hos flera fabrikanters skor men garanterar inte alls optimal effekt, faktiskt tvärtom i många fall!
Andra bra konstruktioner finns!
Analys av varje enskild löpares steg med den individuella skon är nödvändig.

Bakkappan



Bakkappans funktion skall vara att hålla hälen på plats. Den bör vara stadig eller på annat vid konstruerad för att dämpa stötar och vridningar som annars kan belasta häl eller övriga foten ogynnsamt.

Sulan
Sulans konstruktion och funktion varierar med användningsområdet för skon, inte bara inom idrotten utan även för vanliga skor och stövlar.
Slalomkängan och klätterkängan ställer speciella krav på hårdhet och isolering. Vinterskon skall isolera väl mot underlaget, vilket även vintermotionsskon skall göra. Halkmönstret under skon måste vara bra om man löper på hala underlag.
Tunga personer och personer med extremt höga fotvalv måste ha en sko med större stötdämpande förmåga även i sulan för att kunna löpa bekvämt.



Sulan skall vara ganska mjuk och böja sig ungefär vid 1/3 av sulans längd från skospetsen. När man testar detta i affären eller hemma kan man använda en vanlig personvåg. Pressar man skon mot vågen med sulan i ca 30 grader mot underlaget skall inte mera kraft än 5 kg behövas för att skon skall böja sig.

Tävlingsskor kan vara mjukare än så här men får för den skull inte vara mindre stötdämpande!



Skon får inte böja sig på mitten. Här böjer sig
nämligen inte foten naturligt.




Sulan skall dessutom vara vridstyv för att förhindra att de främre delarna av foten pro- eller supineras. Detta är speciellt viktigt på plana, hårda underlag men mindre viktigt i skogen för orienteraren.


Exempel på mindre bra sko som inte är vridstyv.

Förutom denna vridstyvhet skall sulan också motverka pronation och supination, vilket kan tyckas vara ungefär samma sak. Pro- och supinationstendensen varierar dock mellan individerna och är dessutom ofta olika uttalad på en och samma persons fötter.
En vridstyv motionssko kan alltså dessutom behöva motverka en pronations- eller supinationstendens. Detta betyder att det av samma i och för sig vridstyva sko måste finnas flera varianter, eller att fabrikanterna tar fram särskilda "(anti)pronationsskor" och "(anti)supinationsskor".

För att komplicera det hela ytterligare kan hälen och framfoten vinkla åt motsatt håll. Dessutom är det ofta så att höger och vänster fot skiljer sig något.


Fotvalven
En sula måste tillåta individuell anpassning till både längsgående och tvärgående fotvalven.

Foten förlängs och breddas ca 1 cm vid belastning.


Enkla, mjuka inlägg som hjälper upp längsgående fotvalvet och pelotter som hjälper upp det tvärgående fotvalvet, men som ej (observera) motverkar pro- och supinationstendens, finns att köpa i de flesta välsorterade sport-
affärer eller kan beställas via Svenska Skomaskinimporten i Malmö eller Bofa i Stockholm. Sådana inlägg och pelotter plus t ex en bra (anti)pronationssko kan många gånger vara till stor hjälp hos personer som har problem vid löpning.

En viktig sak att komma ihåg är att både det längs- och tvärgående fotvalvet pressas ner något om foten är belastad jämfört med om foten är obelastad. Detta medför att foten förlängs och breddas ca 1 cm när den är belastad. Det är då viktigt att skon tillåter denna normala "utvidgning" av foten.

Det längsgående valvet kan byggas upp med enkla inlägg som finns att köpa i sko- eller sportaffärer. Dessa inlägg placeras sällan fel vilket däremot ofta sker med de pelotter som används för att hjälpa upp det främre tvärgående valvet. Pelotten skall inte placeras för långt fram nära tårna så att dessa får felställningar. Istället skall pelotten placeras längre bak än vad de flesta tror, så att de långa framfots(metatarsal)benen kan bilda sitt tvärgående valv, likt ett brovalv.
Välj en sko med bra utrymme för tårna!

Långa framfots(metarsal)benen
Korrekt placerad främre pelott.

Olika fottyper kräver dessutom olika läster.


Cavusfot (högt fotvalv) kräver böjd läst.
Plattfothet kräver rak läst.


Inlägg kontra fotbäddar
Inlägg görs vanligtvis av plåt, plast eller läder och är jämförelsevis hårda. Korrigerar bara mellanfoten och i viss mån hälfelställningar.
Fotbäddar görs av mjukt material och korrigerar hela foten alltså även framfoten. Fotbäddar är i de allra flesta fall att föredra.
Individuellt utprovade fotbäddar kan göras av ortopedingenjörer och ortopedtekniker. Dessa fotbäddar tar i bästa fall hänsyn till alla tidigare nämnda faktorer och kan även i en något enklare motionssko, promenadsko eller stövel hjälpa avsevärt. Även ett utmärkt par (anti)pronationsskor kan behöva hjälp att räta upp foten med hjälp av fotbäddar. Skon i sig kompenserar kanske tillräckligt på den ena foten men den andra kan behöva ytterligare kompensation.
Det kan också vara så att framfotspronation och hälfelställning behöver korrigeras var för sig och vad är då lämpligare än individuell anpassning via specialavgjutna fotbäddar?
Fotbäddar kan principiellt provas ut på olika vis. I Sverige har, av tradition, det mest dominerande sättet varit att med belastad fot stående i en avtryckslåda göra en avgjutning av foten som sedan använts som mall för att bygga upp en fotbädd. Fotbädden byggs upp enligt erfarenhet och provas sedan i patientens sko. Denna metod har fördelar men också nackdelar såsom att avgjutningen görs efter ett avtryck av den kollapsade "felaktiga" foten.
En annan metod att studera fotens ställning och kontaktytor med underlaget är s k "spegellåda".




Patienten står på ett plexiglasunderlag som är genomskinligt. Under plexiglaset finns en vinklad spegel som möjliggör för undersökaren att se undersidan av fötterna i belastat läge, men tyvärr endast i stillastående.
Tryckpunkter som är onormala, d v s "vitnar", skall korrigeras. Speciellt vanligt är detta vid de långa framfotsbenens främre delar (metatarsalhuvudena).

En annan metod att analysera foten i rörelse har varit att via mätpunkter studera hur olika delar av foten rör sig antingen med kamera, stroboskop eller bara med ögats hjälp. Har man ingen videokamera kan man ställa patienten på golvet med fötterna en aning isär. Undersökaren gör s k "V-tecken" med ena handens pek- och långfinger och sätter fingerspetsarna på insidan av fotknölarna (mediala malleolerna).
Sedan får patienten, hela tiden med fotsulorna i golvet, föra båda knäna rakt framåt. Betraktaren märker då om något finger eller båda rör sig för mycket inåt mot mittlinjen. Om t ex ena sidans fotknöl "faller inåt" tyder detta på ensidig pronation/eversion.


Undersökaren gör s k "V-tecken" med ena handens pek- och långfinger och sätter fingerspetsarna på insidan av fotknölarna.






När patienten sedan för knäna framåt kan det hända att ena inre fotknölen "ger med sig" mer än den andra vilket tyder på pronation/eversion.

Under det att patienten böjer knäna framåt iakttas fötternas tendens till pronation, inre fotknölarnas tendens att "falla inåt" sig, men också hälsenornas vinkling bakifrån. Vid utåtvinkling av hälsenorna nedanför fotknölarna kan pronation/eversion misstänkas.







Patienten står med raka ben på underlaget.






När patienten så skjuter knäna framåt, kan i detta fall en tendens till pronation/eversion märkas, speciellt på ena sidan(grövre pil), men även på andra sidan(smalare pil).
Avgjutning med foten obelastad
På senare år har metoder utvecklats att gjuta av foten i obelastat skick vilket kombineras med videoanalys av foten under gång eller löpning, studerad på löpband med och utan fotbäddar i skorna.
Tillvägagångssättet har provats praktiskt under flera år och erbjuder enligt vår mening klara fördelar.
Den obelastade foten beskriver foten i vilofas, ett läge som sällan gör ont.
Fotens utseende störs inte av saker som trycker på den, t ex ett golv.
Avgjutningen blir på detta vis en så exakt kopia av foten man kan få av den.
För att kompensera för den höjning av det längsgående fotvalvet man får i avvecklingsfasen av löpsteget och på grund av att senan till stortåns böjare sträcks när stortån böjs uppåt, görs avgjutningen med stortån något uppåtböjd.


Avgjutning av foten med patienten liggande på mage.

Denna avgjutning utgör grunden för ett för foten mycket bekvämt underlag inne i skon.
När fotavtrycket är färdigt kan avgjutningen användas till att korrigera felställningar hos hälen, fotvalven eller olika felställningar i mellan- och framfot.
När prototypen för inlägget är klart används videoanalys av foten i rörelse, med stillbildsmöjlighet och slowmotion, till att bygga upp fotbädden så att t ex olika pronations- och supinationstendenser motverkas.

Fotbädden provas sedan av patienten och filmas igen. Korrigeringar görs om nödvändigt och patienten får prova hemma några veckor för att senare komma tillbaka för ytterligare korrigeringar och filmning om resultatet inte blir som förväntat.

Det som enligt vår mening gör denna metod överlägsen andra är att foten avbildas i viloläge vilket oftast är ett bekvämt läge för foten och även den suveräna möjlighet till analys av felställningar och rörelsemekanik videotekniken innebär.

När man placerat fotbädden i skorna får man direkt feedback och "facit" på att man korrigerat "rätt" när man ser patienten springa eller gå. Videoanalysen skall göras när skon används på det sätt den är tänkt att användas i vardagen eller på motionsslingan.

Det kan nämligen vara stor skillnad på hur en fotbädd skall vara utformad beroende på om patienten skall stå, gå eller springa i sin sko. Olika belastningar kan kräva olika typer av korrigeringar.

Samme löpare har ofta olika grader av pro-, respektive supination när han springer i olika hastigheter.

T ex kan en löpare som i normalfart ser ut att pronera, i högre fart nära nog ha ett "normalsteg" (ökad fart ger i regel mer supination). Denne löpare skall inte ha en (anti)pronationssko om skon skall användas i högre fart! Detta kan lätt missas om löpbandet inte går fort nog vid filmningen. Återigen är det alltså viktigt att videofilma och testa under de omständigheter som skon skall användas!


Löpare med ökad pronation okorrigerad.

Löpare med ökad pronation/eversion, ej korrigerad, med dålig löparsko. Vänstra bilden under löpning, högra under gång.





Löpare med ökad pronation/eversion, korrigerad med (anti)pronationssko och fotbädd.Löpare med ökad pronation okorrigerad.




Denna metod att göra fotbäddar kan naturligtvis med fördel användas även till ickelöpare, t ex reumatiker, diabetiker eller vilka patienter eller personer som helst som har problem med fötterna, sin gång eller sitt löpsteg.

Den slitna skon
En sko som har vissa egenskaper som ny har inte samma egenskaper som gammal och nedsliten.
Varje ny sko måste få en tid på sig att anpassa sig till bärarens fot. En skofabrikant kan inte producera en skotyp som passar exakt till alla fötter, även om den har sju olika lästbredder. Efter "inkörningsperioden" skall dock skon hålla acceptabel tid för den typ av belastning den skall utsättas för.
Moderna löparskor håller i genomsnitt mycket god standard vad gäller slitstyrka. Skofabrikanterna har satsat mycket tid och stora pengar på att utveckla bra löparskor. Den moderna löparskon befinner sig långt ifrån gamla tiders gymnastikskor som man förr använde i skolan och i det militära. De där gamla blå, om ni kommer ihåg?
Utvecklingen har också gått framåt bara på de senaste åren. En dyr skotyp, som var av bästa kvalitet bara för några år sedan, kan i många fall överglänsas av en billigare sko idag.
Låt inte lura dig av att skon ser "läcker" ut eller har snygg och/eller häftig design. Många skor på marknaden och även dyra sådana är behäftade med konstruktionsfel och egenskaper som inte alls är tillfredsställande enligt vårt sätt att se det.
Vad gäller nedslitning av skor kan denna yttra sig på två sätt, i form av synlig nedslitning eller utmattning.

Synlig nedslitning
Det som är enkelt att se och förstå är den synliga nedslitningen som kommer efter en tids användande. Jag tror de flesta förstår att en rejält nedsliten klack eller trasig hälkappa naturligtvis förändrar skons egenskaper och därmed bekvämligheten för foten. Var inte för snål med nya skor till dig själv eller dina barn! Speciellt ofta tror jag det syndas med kvaliteten på skor till barn eftersom de sliter skor så fort! Måste man köpa skor till ungarna ett par gånger per säsong blir det kanske dyrt, man jag tror man har igen det i barnens trivsel och i form av mindre besvär längre fram. Köp hellre lite mindre godis eller kanske en begagnad cykel i stället för en ny nästa gång! Pappa kanske kan röka lite mindre eller cykla till jobbet i stället för att åka bil och lägga pengarna som blir över på barnen eller varför inte på sina egna skor?
Poängen med det här resonemanget är att det faktiskt går att prioritera!
En alltför sliten sko bör alltså bytas ut och den skall helst inte ärvas av någon annan, t ex ett mindre syskon.
Skor slits olika beroende på vem som använt dem och vad de använts till.
Långdistansaren sliter oftast skon på utsidan av hälen där man landar med foten vid nedslaget och på insidan av främre delen av skon där frånskjutet sker. Vid ökad fart slits skon längre fram.


Vid supination slits skon ytterligare på utsidan och vid pronation på insidan.



När skon slits kan foten komma att belastas fel och den stötdämpande förmågan, vridstyvheten och skons förmåga att motverka felställningar försämras. Detta kan t ex leda till att man vrickar foten lättare eller att den rullande avvecklingen kommer i olag, vilket resulterar i att en del muskler överansträngs på ett felaktigt sätt och kan orsaka smärtor.


Utmattningsfenomen
Betydligt svårare att upptäcka är den utmattning av t ex klackens stötdämpande förmåga som kommer efter en tids användning av en löparsko. Klacken behöver inte vara speciellt nött eller snedsluten. Materialet i klacken kan ha tappat en del av sin ursprungliga styvhet och elasticitet ändå.
Det bästa sättet att upptäcka detta är att videofilma löpningen på ett löpband och analysera skons egenskaper. Det kan behöva göras efter t ex 20 minuters löpning ute, eftersom en del klackmaterial kan hålla sin styvhet en liten stund men sedan "kollapsar". Detta problem kan även förekomma på nya skor!
Med skjutmått kan klackens höjd mätas. Detta kan ge en ledtråd till om klacken börjar ta slut.




Är klacken t ex 3 ­ 4 mm lägre på ena sidan är den troligtvis uttjänt.

Avslutningsvis angående skor
Som du förstår av detta kapitel har det hänt en hel del på löpskomarknaden de senaste åren och utvecklingen går sannolikt framåt även i fortsättningen.

För att kunna välja en för dig optimal sko måste du ha en del grundläggande kunskap som gör att du förstår varför du skall välja just den eller den skon, med den ena eller den andra egenskapen. Den perfekta skon till alla aktiviteter finns inte.

En kunnig och seriös försäljare kan kanske lotsa dig åt rätt håll. Men kom ihåg att det bara är du själv som kan avgöra om skon passar till just dig!

Innan man köper ett par skor, som kanske kostar en mindre förmögenhet, bör kunden få prova skon åtminstone inomhus på ett löpband eller i en gymnastiksal för att känna hur det känns med skon på. Speciellt om löpband och videoanalys saknas tycker jag detta är ett rimligt krav.

En affär som förvägrar dig detta har mist en kund för kanske tio år framåt. Gå till nästa affär!

Den framsynte försäljaren som ger kunden den service och har den kunskap som omtalas i detta kapitel säljer förmodligen många skor till dig i framtiden och förmodligen även andra saker vilket både hans affär och du som kund tjänar på i längden!

Till sist ­ kom ihåg att en dyr sko ingalunda borgar för att den är bra till just din fot! Den dyra skon kanske är specialgjord med vissa egenskaper som inte alls passar dig!

Välkända fabrikanter som i och för sig producerar bra skor tillverkar också billighetsvarianter där man gjort avkall på bl a stötdämpning, stabilitet och kvalitet.

Välj en sko som du informerat dig om och som du synat noggrannare inte bara i sömmarna utan också vad gäller egenskaperna.

Det är viktigt att skon passar både din fot och det ändamål den är avsedd för!
Skotester
På sina håll har man börjat presentera löpskotester. Det är lovvärt att resultatet av sådana prövningar har börjat publiceras. Detta hjälper konsumenten i det ofta så svåra skovalet.
Tänk på följande saker när du tar del av resultatet i dessa tester:
Läs noga igenom inledningen till artiklarna som beskriver bakgrunden till arbetet!

* Det är väldigt viktigt att du vet vilken löpstilskategori dina egna fötter tillhör och eventuella felställningar, innan du väljer en sko.

* Val av läst beror på fotvalvstyp och fotens bredd. Din tyngd är också avgörande.

* En sko som bara har toppbetyg kanske inte alls passar just dina fötter!

* En sko med "sämre betyg" och vissa kanske sämre egenskaper kan faktiskt passa din fot betydligt bättre och då skall du välja den!
* Olika tester kommer ibland fram till olika resultat, även på samma sko!

* Skotesterna blir snabbt inaktuella och måste förnyas i takt med att nya skomodeller kommer ut på marknaden

* Kom också ihåg att de betyg som är utdelade i testerna till stor del är byggda på subjektiva åsikter av olika personer.
I just Ditt fall kanske Din subjektiva åsikt stämmer bättre med Din verklighet!

Vi analyserar och testar kontinuerligt de motionsskor som kommer ut på markanden och klassificerar dessa samt gör ett urval av skor som kan passa att ha i en affär.

De utvalda skorna kompletterar varandra vad gäller egenskaper och det är viktigt att man ur våra tabeller inte drar slutsatsen att just den eller den skon är bäst!

Chansen är med andra ord stor att man i vårt urval skall hitta en sko som passar just dig beroende på hur din fot ser ut och vad videoanalysen visar. Vårt urval utesluter ingalunda övriga skor som säkert i många fall kan passa bra.

Dessutom har vi lagt till våra egna personliga kommentarer och erfarenheter i tabellerna. I takt med att nya skor kommer ut på marknaden, ca 2 ­ 3 gånger per år - kommer tabellen att förnyas och uppdateras.

Problem och smärttillstånd, som kan förebyggas och botas med bättre skoval

Plattfothet
Tillståndet är vanligt förekommande och beror ofta på en svaghet i fotens mjukdelar. Den är ofta medfödd men kan också förvärvas vid skador, uttröttning eller felaktigt skoval.
Musklernas funktion kan bli otillräcklig och den övriga stödjeapparaten klarar bara kortare tids belastning utan musklernas hjälp. Inre längsgående fotvalvet sjunker vilket även det tvära främre fotvalvet gör, p g a att vissa muskler stödjer båda valven.
I och med att båda dessa fotvalv sänks kommer inre fotranden att sjunka och foten "kollapsar" på insidan. Även hälbenet vinklas i denna snedställning och båda dessa faktorer ger upphov till plattfotheten.
På grund av detta kommer tyngdpunkten i foten att förflyttas inåt. På insidan av foten kommer inre fotknölen och även vissa av mellanfotens ben att "sticka ut" mer än normalt. Fotavtrycket blir på insidan av foten mer och mer rakt med ökande plattfothet.



Behandling
Vid ensidig plattfothet, speciellt om den är nytillkommen, bör man utreda orsaken (traumatisk skada, förlamning). Skicka patienten till läkare.
Oftast är plattfotheten något så när lika på båda sidor, men när man videofilmar under löpning kan pronationstendensen variera betydligt mellan fötterna även på samma individ.
Denna typ av fot kräver en sko mot pronation med rak läst. Om foten inte kan korrigeras upp tillräckligt, kontakta ortopedingenjör för eventuell utprovning av fotbäddar.
Nedsjunket främre fotvalv
(tvärgående valvet)
Förekommer oftast i kombination med kollaps av längsgående fotvalvet man kan också förekomma enskilt. Kan bero på extremt högt längsgående fotvalv (Cavusfot - se nedan), vilket oftast innebär en överbelastningssituation för det tvärgående valvet som sjunker ner.
Kan också bero på snedställd stortå (hallux valgus).
Behandling av främre fotvalvsdefekt

Främre pelott, fotbäddar, vida skor framtill. Eventuellt operativa åtgärder mot cavusfot eller hallux valgus.

Cavusfot
(extremt högt fotvalv)
Detta tillstånd karakteriseras av ett för högt fotvalv som oftast också innebär stelare fot än normalt. Oftast ligger skarpaste vinkelfelställningen i mellanfoten. Detta innebär att framfotens ben står riktade för mycket neråt vilket i sin tur innebär att tyngden på framfoten kommer att tas på de långa framfotsbenen strax bakom tåbenen. Baktill kommer tyngden att falla inom ett begränsat område av hälen.
Förhårdnader uppstår där trycket koncentreras med smärta som följd.
Behandling
Om tillståndet är medfött och inte så uttalat skall patienten ha en sko med svängd läst, i regel också fotbäddar med främre pelott. Ofta krävs urtag i fotbädd eller sula där ömmande punkter eller förhårdnader finns.
Patienterna är ibland mycket besvärade. Operation med kilosteotomi i mellanfoten kan bli aktuell eftersom tillståndet ofta successivt försämras.
Läkare utreder neuromuskulär funktionsstörning i dessa fall.




En vanlig missuppfattning är att cavusfötter supinerar. Det är oftast tvärtom, de pronerar.


"Den stela foten"
Fötterna blir vid olika deformiteter stela vilket innebär minskad svikt i foten vilket gör att fotsulan ytterligare belastas felaktigt. Mjukare och tjockare sulor kan hjälpa. Ibland kan operation bli aktuell.

Hälömhet
Ömmande svullnad runt hälsenan kan vara seninflammation eller slemsäcksinflammation, vilka båda kan orsakas av lokalt tryck av t ex skons hälkappa, för låg klack eller felställningar med utåtvinkling av hälen. Ömhet nedanför yttre fotknölen kan vara seninflammation p g a felaktiga skor.
Tryckömhet på båda sidor av hälbenet samtidigt med belastningssmärta kan vara spricka i hälbenet efter trauma eller hopp. Syns ofta inte på röntgen förrän efter några veckor, men kan upptäckas med klockor rolex andra undersökningar (scintigrafi). Skicka dessa patienter till läkare för utredning.
Nertrampad hälkudde (atrofi), förekommer hos äldre och idrottsmän och yttrar sig i hälömhet med tunn hud över hälen som är ömmande. Ofta sprickbildning. Vid belastning kan karakteristiska "bubblor" ses i mängd på hälen, som i övrigt flyter ut och inte har den normala kuddfunktionen kvar.
Åtgärdas med sko som har extra stabil hälkappa och stötdämpande klack samt kan i vissa fall kräva fotbäddar med hälcup som håller in mjukdelarna.

Hälsporre
Distinkt punktformad smärta vid främre delen av hälbenet där den s k senspegeln (plantaraponeurosen) mellan hälen och framfoten har sitt fäste. Sporren ses ofta på röntgen.

Behandling
Hästskoformat inlägg eller fotbädd med urtag för den ömmande punkten i avlastande syfte. Töjning av fotens böjarmuskler. Eventuellt lokalinjektion mot det ömmande stället. Rulla foten över en Coca-colaflaska.



Inflammation i hälspegeln
(plantar fasceit)
Känns som diffus ömhet under hela hålfoten eller just framför hälbenet. Senan känns
ibland förtjockad och hård, dock inte alltid. Ont vid frånskjut då senan spänns och belastas. Kan bero på för mjuk sko i mellandelen.

Behandling
Vila, fotbädd med urtag för sena + senfäste och en sko som är vridstyv. Sjukgymastisk behandling kan krävas och läkare kan ge injektioner eller antiinflammatorisk medicin. Ofta långdragna besvär.

Seninflammation i långa stortåböjarmuskeln
Ömhet på insidan av fotvalvet någon cm framför det för hälsporren karakteristiska tryckömma stället. Kan tyda på inflammation i denna muskel.
Behandling
Töjning av muskeln. Studera fotens beteende vid gång och löpning. Var finns orsaken till inflammationen? Ofta kan felaktigt gjorda fotbäddar eller inlägg, som inte lämnar utrymme för senan när den spänns i frånskjutet orsaka smärtor från denna muskel. Även felaktigt skoval, t ex om en plattfot har en sko med svängd läst kan orsaka dessa besvär.

"Toffelknölar"
Träskon trycker på ovansidan av foten.


Hammartå
Tårna står i knipställning. Oftast sekundär till högt fotvalv eller sned stortå. Främre pelott kan hjälpa eller eventuellt fotbäddar. Kräver skor med bred tåbox.


Sned stortå (hallux valgus)
Sned stortå, ibland med inslag av åldersförändringar och stel stortåled (hallux rigidus). Ofta smärtor och tendens att inte vilja belasta stortån vid avvecklingen av steget vilket leder till att patienten supinerar foten och därmed snedbelastar. Lokal ömhet, nedsatt rörlighet,

smärtande stortåled, eventuellt benpålagringar.
Troligen ärftligt men förstärks sannolikt av skor med för smal tådel.
Behandling
Främre pelott, fotbäddar, vida skor framtill, eventuellt sjukgymnastisk behandling. Operation ofta nödvändig och ger bra resultat. Skicka inte tillbaka patienten till samma typ av skor efter operationen!

Stel stortå (hallux rigidus)
Vanligt.

Behandling
Fotbädd och pelott samt rulle under främre fotvalvet eller sko med s k ballenrulle eller sko med bra rullförmåga i framdelen.

Benhinneinflammation (periostit)
Vanligt tillstånd med smärta på framsidan av underbenet efter t ex för mycket löpning på hårt underlag med skor med otillräcklig stabilitet och dämpning. Ses ofta vid övergång från löpning på mjukt underlag till löpning på hårt underlag eller vid ökning av träningsmängden.
Kan förebyggas och behandlas med sko anpassad efter underlaget och löpsteget. Oftast finns pronationsfelställning som skall korrigeras. Ibland räcker bara detta men ibland kan fotbäddar behövas.
Videoanalys mycket viktig i dessa fall, då mycket små felställningar kan spela stor roll.


Smärtutbredningsområde vid benhinneinflammation.

Värmeskydd kan lindra liksom värmebehandling lokalt. S k "aktiv vila" skall praktiseras, d v s upprätthåll den fysiska aktiviteten utan att anstränga de muskler som gör ont, t ex cykling utan att utföra fotledrörelser. Vid kvarstående besvär sök läkare.
Muskelinflammation, seninflammation, senskideinflammation och inflammation i muskel- eller senfästen till ben
Diagnoserna ställs av läkare eller sjukgymnast som föranstaltar om specifika undersökningar och behandling.
Undvik aktiviteter som utlöser smärta. Använd värmeskydd eller värmebehandling lokalt. Töj engagerade muskler.
Vad gäller skorna skall dessa vara optimalt anpassade till löpare och underlag. Byte av underlag vid löpning skall alltid ske gradvis. Kom också ihåg att byte av skor kan vara mycket viktigt vid byte av underlag! Videoanalys viktig.

Hälseneinflammation
Smärta och ömhet i hälsenefästet vid ansträngning, speciellt frånskjut. Kommer vid överansträngning, hård belastning, byte av underlag, löpning eller promenad i uppförsbackar eller vid användning av felaktiga skor med t ex för låg klack eller hälfelställning, då hälsenan inte löper rakt mot hälen utan vinklas.





Kan förebyggas genom att undvika utlösande moment, uppvärmningsövningar och förebyggande töjningar.
Vad gäller skorna skall dessa inte ha för låg klack och de skall hålla foten rak utan alltför stora felställningar.
Fotbäddar kan behövas. Ibland kan en enkel klackkil på ca 10 mm, som läggs under sulan på bägge skorna, räcka.
Om klackförhöjning läggs på bara den ena foten kan snedbelastning uppstå och ryggbesvär uppträda.
Patienter med denna åkomma bör tidigt i sjukdomsförloppet söka läkare för konsultation.

Knäbesvär
Knäts mekanik påverkas i allra högsta grad av fotledens rörelser. Som exempel uppstår vid pronationsfelställning en inåtrotation av underbenet vilket leder till en relativ benförkortning och utåtvinkling av underbenet vilket i sin tur ger en felställning i knät.
Även knäskålens läge kan påverkas och detta kan störa mekaniken i knäskålens led mot lårbenet. Dessutom vinklas främre lårmuskelns fäste felaktigt mot knäskål och underben samt påverkar knäskålens övriga stödjestrukturer negativt och kan överansträngas.


Bland annat knät och underbenet påverkas av fotens snedställningar.


När man korrigerar pronationsfelställningar är det viktigt att inte överkorrigera. Börja hellre med att korrigera upp delvis så att skon bara blir något rakare.
Omställningen kan bli för stor om man ställer foten helt rak och framför allt får man inte ställa foten så att en ren överkorrigering med supinationstendens uppkommer, vilket ofelbart leder till besvär.
Vid supinationsfelställning är det enligt vår erfarenhet viktigare att vara mer noggrann med att korrigera så att foten blir verkligt rak för att besvären skall försvinna. Det kan bero på att fot och underben har sämre stötdämpningsförmåga i supinationsfelställning. Rätar man upp foten kan alltså stötdämpningen förbättras vilket leder till mindre besvär.
Runners knee (löparknä)
Detta smärttillstånd uppkommer på utsidan av knät. Ofta efter en stunds löpning och går som regel bort direkt löparen stannar, för att efter bara några minuter återkomma när löpningen återupptas.
Tillståndet orsakas av att stora sätesmuskulaturens mäktiga senstråk, som löper på utsidan av benet ner över knäts utsida och som fäster på ut/framsidan av underbenet glider fram och tillbaka över lårbenets nedre, yttre del och orsakar ett reningstillstånd på utsidan av knät vid rörelser i knäleden.
Lårfascians sträckare

Både pro- och supinationsfelställningar i foten kan orsaka besvären.
Löpning bara på en sida av vägen kan också orsaka besvären. Både asfalterade och grusvägar lutar som regel neråt åt dikeskanten för att vatten skall kunna rinna av.
Att ensidigt löpa ytterst på en sida av vägen innebär att det ben som befinner sig ytterst på vägen alltid kommer att ha längre till underlaget, som alltså är snett. Den yttre foten kommer hela tiden att "söka" underlaget och detta gör att strukturerna på utsidan av knät hela tiden sträcks och därmed överansträngs, vilket ger smärta dä
Återigen kan rätt skoval och eventuellt fotbäddar förebygga och reducera besvären. Töjning av den muskel (m. tensor fasciae latae - lårfascians sträckare), som sträcker det mäktiga senstråket kan reducera besvären.
Planering av löpning - så att man löper på varierat underlag eller mitt på vägen - kan förebygga.

Vrickningar och ledbandsskador i foten
Löpare med vrickningstendens skall ha en väl anpassad sko efter löptest och videoanalys. Skon skall vara stabil och hålla foten så rak som möjligt och inte tillåta foten att vikas åt något håll. Klarar inte skon detta kan fotledsstöd eller tejpning tillgripas.
Spring, åtminstone i början, på relativt plant underlag.
Koordinations- och styrketräning på s k "balansplatta" är utmärkt.

Skavsår, nageltrång, blånaglar, hudförhårdnader, fotsvamp
Samtliga dessa tillstånd kan orsakas eller förvärras av för trånga, täta eller i övrigt felaktiga skor.
Välj skoläst och skotyp med omsorg och var observant på dessa tillstånd då de signalerar felaktiga skor. Inte bara problem i fötterna kan orsakas av felaktiga skor. En felställning i foten som förefaller liten och bagatellartad förstoras ofta högre upp.
Besvär kan uppstå i knä, höft, ländrygg och till och med i nacke vid fotproblem.
Ryggbesvär



Felställningar i fot och knä kan fortplanta sig uppåt till ländrygg och nacke. Små felställningar i nedre delen av kroppen kan behöva korrigeras högre upp med relativt stora kompensatoriska rörelser vilket kan leda till asymmetrisk, ansträngande muskelaktivitet och därmed värk.
För hög klack kan t ex orsaka en ökad ländryggssvank liksom att nacken böjs bakåt. Detta kan orsaka smärtor i dessa områden.

Copyright© 2001 Bernt Ersson